Likheter och stora betydelsebärande skillnader mellan humanistisk terapi och dagens psykiatri
Viktiga faktum har alltid skilt Carl Rogers och Abraham Maslows humanistiska vetenskapsteori och klient-centrerade terapi från psykiatrins etiologi och teoretiska förklaringar, trots att båda utgår från att individen föds differentialbiologisk med många behov, sociala förmågor och resurser.
I artikeln ska jag lyfta fram differentialbiologiska och etiologiska likheter och sedan så enkelt som möjligt beskriva innehållen i den humanistiska psykologin för att på så sätt belysa de mycket stora betydelsebärande skillnaderna.
I fortsättningen kallar jag den klient-centrerade terapin för humanistisk terapi, eftersom benämningen humanistisk terapi mer direkt visar terapins tillhörighet i humanistiska psykologi.
Samma hjärna men helt olika syn på individens psyke och mentala hjärna
Humanistiska psykologer och dagens neuropsykiatrer utgår från exakt samma hjärna, CNS, samma endokrina och perifera nervsystem, samma hormonella och transmittoriska processer. Vi möter exakt samma individer, samma psyken och vi uppfattar hjärnans och kroppens fysisk mognad och tillväxt på identiska vis.
Humanistiska psykologer delar psykiatrins uppfattning att psykisk sjukdom och psykisk ohälsa uppstår på grund av dysfunktionella transmittoriska och hormonella hjärnprocesser vilka orsakats av sådant som biologiskt arv, genskador, sjukdomar, infektioner, hjärnskador, trauman, med flera biologiska avvikelser.
Men Rogers och Maslow humanistiska psykologi bygger också på att hjärnans inre differentialbiologi i första hand normalt ger upphov till ett komplext rikt inre psykiskt liv med många behov, tankar, drömmar, ambitioner och mentala utvecklingskrafter. I individens hjärna och psyke finns ett stort antal betydelsebärande processer som skapar mognad, tillväxt, utveckling, differentierade minnen, värderingar och psykisk hälsa.
Samtidigt kan även individens komplexa inre differentialbiologi, inre värderingar och olika slags minnesinnehåll ge upphov till psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, och människans psyke och den inre mentala differentialbiologin har biologisk psykiatri aldrig tagit hänsyn till i sina orsaksförklaringar eller i sin symtomdiagnostik.
Detta beror på att inre mentala storheter och intrapsykiska förklaringar aldrig har accepterats av biologisk psykiatri, eftersom de inte stämmer överens med psykiatrins biologiska förklaringar och diagnossystem, vilket i vår tid gjort psykofarmaka till den i särklass vanligaste psykiatriska behandlingsmetoden inom sjukvården. Det är som om biologiska psykiatrer inte vill förstå att människans behov av föda och vätska, precis som behov av trygghet och närhet, även är viktiga mentala behov och sociala utvecklingskrafter i individens psyke.
Den humanistiska utvecklingspsykologins grundfundament
Utvecklingspsykologer som Jean Piaget, Erik H Erikson, John Bowlby och Howard Gardner utgår från att varje spädbarn föds med genetiskt väldifferentierade mentala funktioner, mentala strukturer och olika minnestyper som fyller varje barn med egen differentierad mental kraft och egenaktivitet som ska driva barn mot relationer, upptäckter, integreringar samt en nyanserad mognad och differentierad kognitiv och affektiv utveckling.
Samma utgångspunkt finns i den humanistiska psykologin. Varje barn föds differentialsocial, differentialaffektiv och multifunktionell. Varje barn förverkligar sig själv och sina komplexa inneboende förutsättningar från livets start i samspel med vårdnadshavare, omgivningen och andra människor. Självförverkligandet genomgår en kvalitativ utveckling i individens psyke när det mentala innehållet vidgas med upplevelse, nya värderingar, ambitioner och mer målmedvetet agerande.
Medfödda differentialaffekter, minnesfunktioner, kognitiva och affektiva inbyggda mentala strukturer, inbyggda funktioner, biologiska och mentala krafter samt differentialsociala behov ska garantera en optimal mental expansion mot individualitet, ansvar, gemenskap och självständighet.
Barnets grundläggande fysiska behov, exempelvis av föda, vila, vätska och aktivitet, och sociala behov av trygghet, skydd, kärlek, gemenskap, självkänsla och självförverkligande är enligt Maslow och Rogers samordnade med varandra. Varje behov är multifunktionellt och multimotivationellt och individens behov ska mogna och utvecklas differentierat i samspel med människans evolutionistiskt och kulturellt ackumulerade livsvärden, ”being-values” i Maslows vetenskapsteori.
Människans sociala vara utgjorde för Maslow och Rogers en mäktig vardaglig, konkret, social-affektiv och filosofisk utvecklingskraft. Varje individ bygger från spädbarnstiden fram vuxen ålder upp en individuell, personlig, social och existentiell tillvaro, i vilken individen lever. Samtidigt har varje individ under samma tid byggt upp en personlig inre komplex mental värld av ambitioner, önskningar, minnen, möten, behovstillfredsställelser, svårigheter, smärtor och lyckor, med tankar om frihet, rättvisa, kärlek, skönhet, ansvar och egen fri vilja.
Intensiva positiva affektupplevelsers betydelser
Individens intensiva positiva affektupplevelser är enligt humanistisk psykologi extra betydelsefulla för att individens medfödda mentala strukturer ska fortsätta att utvecklas intrapsykiskt hälsosamt, väldifferentierat och i mental balans.
Detta beror på att intensiva affekter – som glädje, lycka, samhörighet, förälskelse och kärlek – skapar säkerhet, trygghet, självrespekt och egenvärde samt bidrar till inre styrkor som ansvar, hopp, lugn, inre driv, ambitioner, tillit, visioner och andra intrapsykiska mentala värderingar och kvaliteter. Medan återkommande intensiva känslor av misslyckanden, skuld och övergivenhet på grund av avvisanden, utanförskap, elakhet och hot skadar självkänslan, dränerar självbilden och etsar sig fast i minnesfunktionerna.
I individens inre rika liv måste enligt humanistisk psykologi finnas positiva identifikationer, identifikativa upplevelser och inlärda moraliska värderingar samt tankar om ansvar, frihet, rättvisa, politik, lag och ordning och andra ackumulerade livsvärden. I individens psyke måste finnas sådant som hopp, tro, lycka, kärlek och frihet.
Intrapsykiska, affektiva och socialpsykiatriska förklaringar till psykisk ohälsa och sjukdom
Här ska jag lista olika typer av intrapsykiska och social förhållanden som successivt kan störa och skada individens mentala förutsättningar och ge upphov till psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Orsaksfaktorerna överlappar varandra:
a) Brist på omtanke och respekt från viktiga personer i omgivningen, som vid trakasserier, mobbning, bråk eller våldsutsatthet på fritiden, i skolan, med kompisar eller i hemmet
b) Om individen endast får uppskattning eller belöning när hon presterar som en partner eller förälder bestämmer villkoren för, vilket dränerar individens självkänsla, tillit och inre stabilitet
c) Ständiga misslyckanden och tillkortakommanden i skolan eller på fritiden ger upphov till känslor av utanförskap och ensamhet vilket påverkar identitet, självkänsla och inre trygghet
d) Brist på tillfredsställelse av trygghet, omtanke och respektfull kärlek skapar klyftor mellan inre behov och självbilder, vilket ger upphov till instabilitet, oro och ångest
e) Existentiella yttre faktorer. Tillfällig stark mental frustration vid skador, olyckor, död, övergivenhet eller svek kan ge upphov till känslor av olycka, sorg, meningslöshet, hopplöshet, övergivenhet, nedstämdhet, oro, ångest eller förtvivlan
f) Konflikter mellan individens livsstil och normgivande livsvärden (being values) kan ge upphov till starkt tvivel, skuldkänslor och inre moraliska våndor, vilket kan vålla mental obalans, kris eller stark mental förvirring
g) Intrapsykiska värderingar som svag självkänsla, dåligt självförtroende, brist på tillit, känslor av misslyckande undergräver successivt individens välbefinnande och mentala energi
h) Minnen av misslyckanden, kränkningar, hot och förolämpningar lever kvar i psyket och oroar individen både generellt och i specifika nya situationer och kan orsaka nedstämdhet och/eller ångest.
i) En kombination av omfattande krav på yttre förändringar och oönskad förväntan på inre förändring. Som vid plötslig arbetslöshet och krav på flytt och social förändring medan individen saknar en inre beredskap för förändring
j) Eller en olycklig kombination av yttre pågående förändring som sammanfaller med inre trippel press. Exempelvis vid pågående studier, planerat arbetsbyta och social omorientering som sammanfaller med att att en förolämpande, kränkande och nedvärderande förälder plötsligt dör.
k) Om individens grundläggande behov av självkänsla, trygghet och självförverkligande har stoppats tillfälligt kan det uppstå inre ärr eller minnen av mental smärta som ger upphov till besvikelse, missnöje och känslor av misslyckande.
l) Om individens grundläggande behov av föda, vätska, fysisk kontakt och närhet inte har tillgodosetts samordnat med grundläggande behov av trygghet, omtanke och självförverkligande uppstår inre emotionella och kognitiva obalanser. Det uppstår bristbehov enligt Maslows terminologi.
Exempelvis kan anorexi och andra ätstörningar orsakas av en kombination av differentialiologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer i individens psyke och hjärna. Sådant som perfektion, höga krav, ensynthet och envishet kan blockera övriga strategier, behov och överlevnadsfunktioner, och till slut kan för hård träning, fasta och/eller svält starta hormonella processer som stör kroppens naturliga basala livsfunktioner och hungerkänslor.
Ohälsans innehåll och uppkomst är alltid komplex, enligt humanistisk psykologi, även om enstaka negativa påfrestningar, starka besvikelser, hot eller våld kan starta en ohälsosam process.
Den humanistiska terapins primära syfte
Det primära syftet med humanistisk terapi har alltid varit att erbjuda rådgivning, individuell förståelse, samspel, empati, vänlighet, acceptans, kunskap, omtanke, identifikation och en kritisk blick för att hjälpa klienten att förstå sig själv, utvecklas, förändra sig, fungera psykiskt bättre i vardagen samt att hantera sina medfödda, inlärda eller akuta svårigheter.
Det primära syftet har aldrig varit att sätta en psykiatrisk diagnos. Det beror främst på att psykiatrins diagnostik alltid har varit ytlig och så lite klargörande. Diagnosernas symtombeskrivningar har alltid ensidigt vilat på biologiska, skadade, sjuka eller ärftliga orsaksförklaringar. Så var det med den första DSM-manualen och så är det idag i amerikansk symtom- och kriteriediagnostik enligt DSM-5, och så är det med psykiatriavsnittet i ICD-10 som används i Sverige.
Psykiatrins biologiska förklaringar och orsaksspektra har visserligen vidgats väsentligt och symtomdiagnostiken har nyanserats. Men inget har ändå förändrats i grunden. Syndromen och förklaringarna har endast blivit fler, men ytterst handlar dagens sofistikerade förklaringar fortfarande ensidigt om avvikande biologi och dysfunktionella hjärnfunktioner.
Ångest och depression har glidit in i normaliteten
När psykiatrins diagnoser har ökat i antal då har det också uppstått diagnosglidningar, och några av dagens diagnoser och förklaringar sträcker sig in i normaliteten.
En av Sveriges mer tongivande psykiatrer, Anders Hansen, menar exempelvis att ångest är något normalt men för vanligt förekommande, vilket gör att ångest ska behandlas med antidepressiva. Ångest skyddade ursprungligen människan mot faror under den tidiga evolutionen.
Hansen (1) menar också att individen har en Depphjärna, vilket inte heller stämmer med vetenskapens beskrivning av Homo sapiens evolutionära överlevnadsfunktioner. Människan har istället alltid haft en väldifferentierad hjärna som dominerats av tänkande, kommunikation, samarbete, hårt arbete och skapande, vilket bekräftas av olika slags fornfynd.
Istället är det så att sorg, nedstämdhet, hopplöshet och förtvivlan idag diagnostiseras som en lindrig depressiv som behandlas med antidepressiva. På så sätt har dagens människa fått en Depphjärna.
Humanistisk terapi ser istället sorg, nedstämdhet, hopplöshet och förtvivlan som tillfälliga och normala men smärtsamma tillstånd efter förluster, olyckor och skador, stress och ytter eller inre konflikter. Tillstånden är behandlingsbara med olika slags stöd, samtal, terapier, sorgegrupper och krissamtal hos ett stort antal yrkesgrupper.
Psykiater Aaron Beck införde distinktionerna lindrig och minimal oro och ångest. Oro är enligt honom en kognitiv och fysiologisk skyddsreaktion samt ett inlärt beteende som utlöses av automatiska överdrivna tankar om risker och faror, vilka patienten felaktigt ältar och därmed upprätthålls ångesten.
Oro och ångest är så klart något normalt i betydelsen att de tillhör människan och livet. Men med Aaron Beck gled psykiatrins förklaringar av ångest- och depressionssyndromen in i normaliteten. En vanlig förklaring – exempelvis på 1177 – är idag att ångest är oro och rädsla som känns i kroppen.
Humanistisk terapi ser istället oro och ångest som olika medfödda negativa affekter. Båda finns spontant i individens affektregister i samspel med omgivningen och kan påverkas av förståelse och inlärning.
Kliniskt ser vi att oro är en känsla som stör och varnar uppmärksamma, sensitiva eller ängsliga barn i nya och ovana situationer, medan ångest är något starkt obehagligt och fysiologiskt smärtsamt som kan bli hämmande, destruktivt och mer bestående. Men all oro och ångest är inte skadlig. Affekter måste analyseras i sina sammanhang för att bli helt begripliga.
Ångest och oro kan exempelvis vara tillfälliga som existentiell oro och ångest, trauma- och konfliktångest, separations förtvivlan, stress- och överbelastningsångest, feberångest och livskrisångest. Stödsamtal, klargöranden, rådgivning, vila, avslappning, sjukskrivning och samtalsterapi är några av de hjälpsamma åtgärderna enligt humanistisk psykologi.
Ärftlighet som orsaksförklaring
Ärftlighet är en viktig etiologisk faktor. Men ärftlighetsetiologin odlas idag mycket kraftigt inom psykiatri och sjukvård. Dagens neuropsykiatri, deras symtomdiagnostik och orsaksförklaring vilar till stor del på ärftlighet och skadad biologi. Runt millennieskiftet 2000 uppskattade exempelvis professor Christopher Gillberg (2) att 50 procent av all DAMP hade ett ärftligt upphov, medan 30 % berodde på skador och resterande 20 procent hade oklara orsaker.
Den procentuella fördelningen kan mycket väl ha varit som Gillberg förklarade. Men hur ska vi då förstå att ADHD-diagnoserna snart har tredubblats under 25 års tid? Vad har så snabbt och dramatiskt förändrat ärftlighet och genetik i den svenska befolkningen?
Jag tror faktiskt inte att ärftlighet och genetik har förändrats i befolkningen. Istället är det så att ADHD-syndromen – precis som depressions- och ångestsyndromen – diagnostiseras genom symtomkriterier som inte tillräckligt tydligt avgränsas från normala svårigheter, normal okoncentration och normala personlighetsdrag
Samtidigt beror ADHD-symtom – enligt psykiatrisk teori – ytterst på störda transmittoriska och hormonella kropps- och hjärnprocesser, och då är det alltid verksamt – och även tillåtit – att medicinera med flera läkemedel och psykofarmaka samtidigt.
Svårare än så är inte förklaringen till att diagnoser och medicinering med antidepressiva och centralstimulantia har ökat lavinartat under senare år i barn- och ungdomsgrupperna.
Psykofarmaka bör användas mer noggrant och kontrollerat
Psykofarmaka är enligt undertecknad något specifikt värdefullt, tillfälligt eller under längre tid, även under en humanistisk terapi, vilket dock inte förändrar något i terapins strategier. Tvärt om blir sådant som acceptans, förståelse, klargöranden, nya mål och problemhantering viktigare då.
Men psykofarmaka är samtidigt något tveeggat och medför många biverkningar, beroenden, avvänjningsstörningar och suicidrisker och därför bör de användas mer noggrant och kontrollerat än idag. För att stoppa den pågående expansionen av psykofarmaka.
Det finns likaså en stor svart marknad för legala och illegala psykofarma, och vi vet att vuxna stjäl sina sambos eller barns läkemedel för eget bruk eller för att säljs på torg eller på internet. Dessa och andra sekundära problem med psykofarmaka pratar neuropsykiatrer och sjukvård ogärna om.
Det behövs ett nytt psykiatriskt diagnossystem
Humanistiska psykologer har alltid varit mycket kritiska till psykiatrins ensidiga biologiska orsaks- och behandlingstänkande, vilket inte tar hänsyn till den differentialbiologiska människan och hennes komplexa inre affektiva och sociala behov. Att psykiatrin utesluter intrapsykiska affektiva och sociala faktorer leder faktiskt till feldiagnostik och överbehandling med psykofarmaka.
Allt fler forskare och kliniker har börjat påtala att det behövs ett nytt psykiatriskt diagnossystem. 1) För att diagnostiken endast vilar på symtom och patientens beskrivningar, inte på noggrann analys eller på biologiska markörer som blodprover. 2) För att patienter ofta uppfyller kriterierna för så många diagnoser samtidigt. 3) För att trösklarna för diagnoserna har sänkts över tid. 4) För att normala reaktioner som sorg sjukdomsförklaras. 5) För att forskning visar att psykisk ohälsa hänger samman, inte utgör specifika diagnoser. 6) För att det saknas vetenskapliga detaljfakta som förankrar diagnoserna i individens psyke och hjärna.
Det saknas helt enkelt nödvändiga distinktioner i psykiatrins diagnossystem. Men den allvarligaste bristen är enligt undertecknad att psykiatrins diagnossystem inte vilar på prövbara vetenskapliga fakta, modeller och kunskaper. Psykiatrins diagnossystem vilar endast på symtom och kriterier som utgår från psykiatrins biologiska kunskapsnorm och orsakssyn.
Det saknas sociala, affektiva och intrapsykiska distinktioner i psykiatrins diagnossystem
Det pågår försök att utforma ett nytt psykiatriskt diagnossystem, vilket sannolikt kommer att ta lång tid. Ett stort framsteg vore att införa särskiljande sociala, affektiva, mental-sociala och intrapsykiska distinktioner i psykiatrins diagnossystem, vilket skulle göra diagnostiken och behandlingen mer objektiv, tillförlitlig och patientsäkrare än idag.
Dagens symtomdiagnostik ger inget utrymme för anamnestiska överväganden och bedömningar av individuella funktioner och behov samt av mentala styrkor och svårigheter. Utvecklingsperspektivet saknas helt.
Det finns samtidigt idag ett antal bra biologiska och fysiska metoder som psykiatrin använder. Som sjukskrivning, läkemedel, rådgivning, avslappning, aktivitet på recept, fysioterapi, rörelseträning, arbetsterapi. Man genomför fördjupade undersökningar och differentialdiagnostik efter sjukdomar, tumörer, infektioner, felaktiga blodvärden, inflammationer eller blödningar i tarm och hjärna. Man rekommenderar också kognitiv beteendeterapi, KBT.
Men psykiatrins mentala eller själsliga perspektiv är mycket snävt. Känslor som hopplöshet, övergivenhet och utanförskap och begrepp som svag självkänsla, dåligt självförtroende, brist på inre tillit, minnen av ensamhet och torftighet, skuldkänslor och skam raderades ur psykiatrins orsaksförklaringar för länge sedan, trots att inre faktorer också ger upphov till dysfunktionella neurologiska hjärnprocesser.
Det är inte bara den humanistiska terapins fokus på inre värden som självkänsla, trygghet, stabilitet, tillit och självförtroende som behövs inom vården. Även den humanistiska terapins intrasociala vetenskapsteori med fokus på individens mentalsociala behov, ackumulerade livsvärden, positiva differentialaffekter och skadliga affektiva minnesbildningar behövs i dagens psykiatriska sjukvård.
Ulf Hjelm
legitimerad psykolog, barnpsykolog, Bildterapi & Psykologbyrå
HumanistiskPsykologi.se
1. Depphjärnan, Anders Hansen, 2021, Bonnier Fakta, Stockholm
2. Ett barn i varje klass, om DAMP/MBD och ADHD, 1996, Cura, Stockholm