Abraham Maslows och Carl Rogers betydelser
Abraham Maslow och Carl Rogers formulerade en ny holistisk, multifaktoriell och differentialbiologisk vetenskapsteori. De argumenterade med sin humanistiska psykologi från 1940-talet och framåt mot förenklingar inom dåtidens två mest betydande psykologiska inriktningar, behaviorism och freudiansk psykologi. De stod mot behaviorismens syn på stimuli-responsmekanismen och operant betingning som upphov till all inlärning och de stod mot Sigmund Freuds syn på sexualdriften som upphov till utveckling och psykopatologi.
Maslow och Rogers beskrev människans medfödda autonoma biologiska funktioner och väl differentierade behov som grundläggande utvecklingskrafter, och identifikation, empati, kognitiv och social inlärning var betydelsefulla faktorer för individens personliga utveckling, hälsa och mentala funktioner.
Maslow och Rogers stod också mot psykiatrins ensidiga biologiska förklaringar och inhumana behandlingar på mentalsjukhusen. De utformade klientcentrerade rådgivnings- och behandlingsmetoder i öppenvård för individ och grupp. Deras behandlingar lade tonvikt vid det friska, positiva känslor, sociala livsvärden och vid individers och gruppers differentierade resurser och möjligheter.
Maslow och Rogers differentialbiologiska och psykosociala förklaringsmodell var innovativ och metodutvecklande, och den humanistiska psykologin influerade under 1950-, 60- och 70-talen intilliggande vetenskaper, samhället, politik och beslutande organ.
Idag dominerar istället den internationella psykiatrins medicinska, neurologiska och diagnostiska modeller förklaringarna om vad som orsakar psykisk ohälsa och psykopatologi, och tonvikten i psykiatrins teori och behandling ligger tydligare än någonsin på det biologiskt skadade, avvikande och patologiska.